Missilförsvarsfrågan tar en ny intressant vändning

I juli träffas USA:s president Barack Obama och Rysslands president Dmitri Medvedev. Iran och Nordkorea är aktuella frågor, men också de amerikanska planerna på att upprätta ett missilförsvar. Från amerikansk sida har man hela tiden hävdat att missilförsvaret inte är riktat mot Ryssland, utan handlar om att kunna stoppa iranska missiler på väg mot Europa och USA. I Ryssland har man inte låtit sig övertygas. Inom den amerikanska administrationen verkar man nu ha intrycket av att ryssarna trots allt visar ökad förståelse för det potentiella missilhotet från Iran. Slutsatsen blir därmed att ryssarna borde vara mer intresserade av att samarbeta kring ett missilförsvar.

Missilförsvarsfrågan har länge varit en nagel i ögat på Ryssland och planerna på att installera interceptorer i Polen och radarstation i Tjeckien har väckt starka reaktioner under en längre tid. I veckan hände emellertid något intressant. I ett senatsförhör gick den amerikanske försvarsministern Robert Gates så långt att han sa att en möjlighet vore att man upprättade en gemensam facilitet i Ryssland. Utspelet väckte knappast några reaktioner i USA, men blev förstasides stoff i Ryssland.

I december i år löper START-avtalet ut. Diskussionerna om vad som skall följa diskuterades mellan Obama och Medvedev när dessa träffades i samband med G-20-mötet i London och följs nu upp vid toppmötet i juli. Varken USA eller Ryssland vill att START-avtalet lever vidare i nuvarande form. I sitt tal i Prag i april sa Obama att han ville nå fram till ett avtal som var juridiskt bindande samt tillräckligt långtgående för att minska antalet kärnvapen. Det kommer att bli intressant att följa turerna i denna fråga inför Obama och Medvedevs möte i juli.

EU en väl bevarad hemlighet i USA

Det är inte så ofta som det skrivs om den Europeiska unionen i USA. När det skrivs artiklar är dessa ofta benägna att fokusera på problem snarare än framgångar inom EU. EU:s institutioner och beslutsprocesser är det få amerikanska journalister som orkar sätta sig in i och man väljer snarare att fokusera på konflikter mellan medlemsstater eller enskilda EU-länders relation till USA. I en längre artikel i New York Times häromdagen var huvudbudskapet att den ekonomiska krisen ställt Europa inför ett betydande prövning som man haft svårt att klara av just för att europeiska ledare fokuserar alltför mycket på inrikespolitiska frågor och inte klarar att enas kring hur man skall hantera krisen. Även om den ekonomiska krisen hade börjat i USA så hade Europa drabbats hårdare och man konstaterade att arbetslösheten inom EU, särskilt bland unga, är den högsta på 10 år. I artikeln hävdades att även de mest EU-vänliga nu börjar dra ned på sina ambitioner. I förra veckan skrev New York Times om “krisen” i USA:s relationer till Tyskland. Tidigare i år hade tidningen en helsida om den tjeckiske presidenten Václav Klaus som skulle “leda” EU.

Det märks också i andra sammanhang att de europeiska frågorna inte står så högt i kurs som vi européer gärna skulle vilja. Vid universiteten är det svårt att få amerikanska studenter att studera europafrågor. Vid Harvard ser man tydligt att kurser om Europafrågor lockar få amerikanska studenter.

Överlag är kunskapen om EU mycket låg I USA. I en gallupundersökning som nyligen genomfördes var det endast 7 procent av amerikanerna som visste att EU har världens största ekonomi. Majoriteten av de amerikaner som tillfrågats trodde det var Kina. Hade man frågat om Tyskland hade nog svaret blivit annorlunda. Slutsatsen måste ändå vara att EU inte lyckats vidare bra med att marknadsföra sig i USA.

Förslag om en internationell kärnbränslebank

Tankar på att upprätta en internationell kärnbränslebank har funnits en längre tid. Internationella atomenergiorganet IAEA:s generalsekreterare Mohamed ElBaradei tog bl.a. upp frågan i samband med att han tilldelades Nobels fredspris år 2005. Därefter har den drivits aktivt bl.a. inom det amerikanska Nuclear Threat Initiative (NTI). Genom att upprätta en internationell kärnbränslebank under IAEA:s ledning, skulle man säkerställa att länder som vill använda kärnenergi för fredliga ändamål har tillgång till kärnbränsle och därmed inte behöver ägna sig åt anrikning av uran. Det skulle därmed vara svårare för länder som Iran att använda kärnkraft som täckmantel för att utveckla kärnvapenprogram. Nästa steg lär vara att utveckla rambestämmelser för att kunna upprätta kärnbränslereserven. Enligt IAEA:s planer skulle reserven inledningsvis vara mycket begränsad i omfattning.

Idag finns det fyra huvudaktörer på kärnbränslemarknaden varav en i Ryssland, en i Frankrike, en i USA och ett tysk-brittiskt-holländskt konsortium. Dessa kan endast sälja till länder om affären godkänts av deras respektive regeringar. En kärnbränselbank torde vara så begränsad i omfattning att dessa aktörer inte skulle påverkas i någon större utsträckning.

Iran har tidigare endast kunna köpa kärnbränsle från Ryssland. USA motsatte sig dock kraftigt den ryska försäljningen. Från iransk sida fann man det alltför osäkert att vara beroende av den internationella marknaden och valde därför att förlita sig på egen urananrikning. Detta hade man också rätt till enligt Icke-spridningsfördraget (NPT) så länge som det handlade om anrikning för fredliga ändamål. Braslien och Sydafrika är två andra länder som också har valt att anrika uran för att kunna säkerställa att man inte står utan kärnbränsle. Problemet med Iran var att man inte agerade på ett förtroendeingivande sätt i förhållande till IAEA och misstankarna växte om att Iran egentligen ägnade sig åt att utveckla kärnvapen.

Den amerikanske presidenten Barack Obama tog upp förslaget om en internationell kärnbränslebank i det tal som han höll i Prag i april. Från amerikansk sida är det främst Iran man har i tankarna när man talar om fördelarna med en sådan reserv. Den senaste rapporten från IAEA pekar på att antalet centrifuger för anrikning av uran har ökat kraftigt i Iran, vilket gör det svårare för IAEA att följa utvecklingen av vad som kan vara ett kärnvapenprogram. I Obamas tal i Kairo framhöll han att alla länder har rätt att utveckla kärnkraft för fredliga ändamål, men varnade för konsekvenserna av iranska kärnvapenambitioner.

Nordkoreas kärnvapenprogram

I New York pågår det förhandlingar om skärpta FN-sanktioner mot Nordkorea som ett svar på de nordkoreanska kärnvapentesten. Det kan bl.a. bli aktuellt att skärpa vapenembargot mot landet. Inom den amerikanska administrationen har man även resonerat kring möjligheterna att återföra Nordkorea på listan över länder som ägnar sig åt statsstödd terrorism. Nordkorea upptogs på listan år 1988, men avfördes förra året från listan efter närmare 20 år. Att återinföras betyder att Nordkorea kan räkna med betydande amerikanska restriktrioner på en lång rad områden inklusive bistånd. Detta vore ett betydande bakslag för Nordkorea. Tidigare har Sydkorea varit en återhållande faktor i de internationella relationerna med Nordkorea medan Japan traditionellt sett varit mer hårdför. Under senare tid verkar det sydkoreanska tålamodet med Nordkorea ha sjunkit avsevärt. Tanken på att Nordkorea ostört skall kunna fortsätta utveckla sitt kärnvapenprogram tilltalar inget land i regionen. Från amerikansk utgångspunkt har Nordkorea kommit att bli en allt större huvudvärk. Särskilt i ett läge där man velat satsa sin energi på att säkerställa att Iran ger upp sina kärnvapenambitioner. Det vore inte förvånande om amerikanerna allt mer kräver att Kina tar ett större ansvar för grannlandet Nordkorea för att öka pressen på den nordkoreanska regimen. Idag samarbetar USA och Kina nära i nordkoreafrågan. Det är förmodligen den utrikespolitiska fråga där samarbetet är som starkast.

Nu har emellertid situationen komplicerats av att två amerikanska kvinnliga journalister dömts till 12 års arbetsläger i Nordkorea. Journalisterna greps i Nordkorea i mitten av mars vid gränsen till Kina. Gripandet ägde rum samtidigt eller just efter en större årligen återkommande amerikansk militärövning utanför koreahalvön som väckt betydande nordkoreansk irritation. Från amerikansk sida försöker man få kvinnorna frisläppta på humanitära grunder och menar att personerna kan ha tagit sig över den nordkoreanska gränsen av misstag. Nyligen släpptes en amerikansk kvinnlig journalist i Iran efter påtryckningar från den amerikanska administrationen. Kvinnan hade då dömts till 8 års fängelse. I amerikanska media höjs kraven på att särskilda sändebud skall skickas till Nordkorea. Guvernören Bill Richardson har besökt Nordkorea tidigare och även tidigare vice presidenten Al Gore har nämnts sedan han har kopplingar till journalisterna. Ett tidigare fall från 1996 där en amerikansk journalist greps för att illegalt ha tagit sig in i Nordkorea, kunde lösas efter tre månader. Att Nordkorea kommer att använda de kvinnliga journalisterna som ett förhandlingskort kan vi räkna med. I förhandlingar är det en förutsättning för att kunna fatta intelligenta beslut att man kan förutse hur motståndaren kommer att agera i olika situationer. I fallet Nordkorea är detta allt annat än enkelt.

President Obamas andra besök i Europa

Den amerikanske presidenten Barack Obama fortsätter att charma Europa. När president Obama för andra gången besökte Europa var det för att fira att det var 65 års sedan D-Day (landstigningen i Normandie). Han valde också att besöka f.d. koncentrationslägret i Buchenwald. Det gavs också möjlighet att bilateralt möta förbundskansler Angela Merkel och president Nicholas Sarkozy för att diskutera bl.a. den finansiella krisen, Iran, Mellanöstern och Guantánamo.

I den gemensamma presskonferensen mellan presidenterna Obama och Sarkozy sa den franske presidenten tydligt att han skulle hjälpa administrationen att stänga Guantánamo genom att ta emot ett antal fångar från lägret. Detta var precis vad Obama ville höra. Guantánamo är en av president Obamas svåraste frågor att hantera och han behöver Europas hjälp för att klara målet att stänga basen före årets slut. I det tal som Obama höll i maj om Guantánamo och amerikansk säkerhetspolitik klargjorde han att det fanns flera fångar som borde släppas eftersom det av den rättsliga processen framgått att de var oskyldiga. Det är dessa personer som USA i första hand behöver hjälp med att ta om hand. Från europeisk sida borde man kunna bistå den nya administrationen i denna fråga och därmed kunna bidra till att Guantánamo stängs.

Obamas tal om islam och Västvärlden

Det finns vissa tal som går till historien.  President Barack Obama linjetal om islam och västvärlden är ett sådant och har redan fått mycket stor spridning.  Obamas huvudbudskap var att han ville börja om på nytt i relationerna mellan USA och muslimer runt om i världen. ”Låt oss inte söka vad som skiljer oss, utan vad som förenar var ett av budskapen.” Det har sedan länge funnits en tydlig strävan hos Obama att bryta den negativa trenden i relationerna mellan den muslimska världen och USA.  Det är mot denna bakgrund talet vid Kairos universitet skall ses.

Arabvärldens reaktioner på talet har överlag varit positiva och man välkomnar presidentens utsträckta hand. Inte minst har många muslimer noterat känslan av att behandlas jämlikt och med respekt av Obama. Som en expert från regionen uttryckte det: Det är positivt att se en amerikansk president använda ”soft power” i sin kommunikation med den muslimska delen av världen. Självklart kommer inte talet att kunna åstadkomma underverk, men det är viktigt att presidenten tydligt visar att han har en vision om hur han vill att relationen med muslimerna i världen skall utvecklas i framtiden. Att det finns en sådan vision framgick tydligt av talet.

Obama var inledningsvis mycket personlig och berättade om sin egen bakgrund. Huvudteman i talet var annars Afghanistan, Irak, Mellanösterm, icke-spridning, demokrati, religionsfrihet och kvinnans rättigheter.  Presidenten ägnade sig inte åt att presentera ny politik, utan snarare att klargöra sin syn i de olika frågorna.  För den som fördjupar sig i talet märks snart att orden har vägts på guldvåg.  Särskilt intressant var avsnittet om Mellanöstern där Obama var oväntat tydlig.  Han bekräftade förvisso de nära banden mellan USA och Israel, men pekade samtidigt på att Israel måste acceptera att på samma sätt som Israels rätt att existera inte kan ifrågasättas, kan inte heller Palestinas.  Han använde inte ordet ”frysa” utan krävde ett krävde ett stopp för framtida bosättningar.  Det var tydligt att Obama ville visa att han har stor förståelse för palestiniernas svåra situation samtidigt han tog avstånd från all våldsanvändning. Mellanösternkonflikten hade resulterat i för mycket tårar och blodspillan och det var nu dags att säkerställa att israeliska och palestinska mödrar skall kunna se sina barn växa upp utan att behöva känna fruktan.

Bland andra frågor kan noteras att Obama uttryckte sig förhållandevis försiktigt om Iran, men lyckades ändå förmedla budskapet att Irans kärnvapenambitioner riskerar att leda till kärnvapenkapprustning i Mellanöstern.  Han pekade på att det inte var ett självändamål att ha amerikansk trupp i Afghanistan, men så länge det fanns militanta extremister med målet att döda så många amerikaner som möjligt så kunde man inte dra sig ur.  Han återkom också till att fånglängret i Guantánamo skall stängas.

Obama konstaterade att det är enklare att inleda krig än att avsluta dem och avslutade talet med ett tydligt fredsbudskap ur de heliga skrifterna koranen, talmud samt bibeln.

http://www.nytimes.com/2009/06/04/us/politics/04obama.text.html?_r=1&pagewanted=print

Synen på amerikanskt ledarskap i arabvärlden

När president Barack Obama håller sitt tal i Kairo imorgon möts han av en mer positiv syn på den amerikanska administrationen i arabvärlden än jämfört med ett år sedan. Fortfarande är siffrorna generellt sett låga, men trenden är överlag ändå positiv. En gallupundersökning som genomförts i 11 arabländer visar att synen på USA förbättrats i 8 av de tillfrågade länderna. Den mest positiva förändringen ser vi i länderna Egypten, Algeriet och Tunisien. Där har det skett en ökning med upp till 23 procent. Siffrorna för Egypten är särskilt slående. Endast 6 procent hade en positiv syn på USA i maj år 2008 att jämföra 25 procent i mars år 2009.
Obamas besked att USA skall dra sig ur Irak tidigare än planerat samt att fånglägret Guantánamo skall stängas har säkerligen bidragit till detta. Det finns emellertid ett undantag där synen på USA försämrats sedan Obama blev president. Det handlar om de palestinska områdena där andelen som har en positiv syn på USA minskat från 13 procent till 7 procent. Detta förklaras inte minst av den israeliska offensiven i början av året. I Jemen och Libanon kan man inte se någon större skillnad när det gäller synen på USA. Det märks också en ökad osäkerhet bland många av de tillfrågade. Det vet helt enkelt inte hur de skall tolka den nya administrationens avsikter.

I USA anser 80 procent av befolkningen att medborgare i muslimska länder har negativ syn på deras land. Detta gör det enklare för dem att förstå varför Obama är så angelägen att förbättra USA:s relationer till den muslimska världen.