http://www.europesworld.org/NewEnglish/Home_old/CommunityPosts/tabid/809/PostID/795/G20inchargeofglobaleconomicrecovery.aspx

Andra intressanta fakta är att en majoritet av befolkningen i EU-länderna och i Turkiet vill minska eller helt dra tillbaka utländsk trupp i Afghanistan. Rapporten visar att européer (84 procent) är betydligt mer oroade över klimatförändringarna än amerikaner (65 procent). En majoritet av européerna vill undvika en militär lösning på konflikten med Iran, medan 47 procent av den amerikanska befolkningen vill behålla den militära optionen. Fler amerikaner (74 procent) anser sig ha påverkats av den ekonomiska krisen än européer (55 procent).

Fortfarande återstår att se om Obamaadministrationen kan leva upp till de europeiska förväntningarna på ett post-Bush USA. Rapporten Transatlantic Trends är en påminnelse om att en presidents popularitet inte i förlängningen kan överträffa den förda politiken. Fortfarande finns det transatlantiska spänningar kring Afghanistan, Iran och hur man skall hantera globala finansiella och ekonomiska frågor. Samtidigt konstateras att Obama har skapat goda förutsättningar för en nytändning i de transatlantiska relationerna.

Vad är det då som gjort att gruppen fått en allt viktigare ställning? En förklaring är att G20 är ett informellt forum där de länder som sitter i gruppen står för 90 procent av världsekonomin, 2/3 av världens befolkning, 80 av världshandeln och 80 procent av växthusgasutsläppen. Det handlar om: Argentina Australien, Brasilien, Frankrike, Indien, Indonesien, Italien, Japan, Kanada, Kina, Mexiko, Ryssland, Saudiarabien, Storbritannien, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet, Tyskland, USA och EU. En annan viktig förklaring är självklart vikten USA fäster vid gruppen och att britterna effektivt hanterat sitt ordförandeskap i gruppen. G20s ökade roll belyser också vikten av att andra internationella organisationer behöver reformeras.

I en globaliserad och föränderlig värld måste utmaningar mötas gemensamt och på ett effektivt sätt. Det viktiga är att etablerade institutioner och nya grupperingar kan agera på ett sätt som är ömsesidigt förstärkande. Om G20 skulle kunna underlätta för det internationella samfundet att nå fram till en klimatuppgörelse i Köpenhamn vore detta utmärkt. Detta förutsätter att framsteg kan göras i finansieringsfrågan vid toppmötet i Pittsburgh.

Today, President Obama made the following statement concerning Iran:

The Iranian government must understand that the world is watching. We mourn each and every innocent life that is lost. We call on the Iranian government to stop all violent and unjust actions against its own people. The universal rights to assembly and free speech must be respected, and the United States stands with all who seek to exercise those rights.

As I said in Cairo, suppressing ideas never succeeds in making them go away. The Iranian people will ultimately judge the actions of their own government. If the Iranian government seeks the respect of the international community, it must respect the dignity of its own people and govern through consent, not coercion.

Martin Luther King once said – ”The arc of the moral universe is long, but it bends toward justice.” I believe that. The international community believes that. And right now, we are bearing witness to the Iranian peoples’ belief in that truth, and we will continue to bear witness.

The President also addressed the situation with Iran in an interview yesterday with CBS’s Harry Smith(video available on CBS’s website).

Den viktiga frågan just nu är hur man kan förhindra Nordkorea från att producera fler kärnvapen. Så länge landet hade ett eller två kärnvapen var sannolikheten inte lika stor att de skulle komma att användas, men när landet utvecklar fler så är risken betydligt större. Dessutom behöver Nordkorea ekonomiska medel och det torde inte vara främmande för landet att försöka sälja kärnvapenteknologi vidare till mindre nogräknade länder. Det har tidigare uppdagats att Nordkorea sålt missiler till Iran och att man bistått Syrien med teknologi för en kärnkraftsreaktor. Den syriska reaktorn bombades av israelerna år 2007.

Det finns egentligen bara ett land som har reellt inflytande över Nordkorea och det är Kina. Utan mat och bränsleleveranser från Kina kan inte Nordkorea överleva. I ett läge där Nordkorea fortsätter att hota med militära aktioner så kommer Kinas inställning att behöva skärpas ytterligare. För Kinas del är det mycket som står på spel. Uppfattas Nordkorea som alltför hotfullt så kommer säkerligen Japan och Sydkorea att känna ett behov att skaffa egna kärnvapenprogram. I Japan finns redan tekniken att kunna tillverka ett kärnvapen inom loppet av sex månader. Om Japan och Sydkorea har kärnvapen är kärnvapenkapprustningen igång i Östasien och andra länder kan dras med. En sådan utveckling ligger definitivt inte i Kinas intresse.

Hur Iran väljer sina ledare är ytterst en fråga för det iranska folket, konstaterade Obama i en intervju. Han är vidare noggrann med att den nuvarande administrationen inte har regimförändring i Iran på sin agenda. Obama har förvisso uttryckt oro över våldsinslag efter presidentvalet, men har också betonat att han vill ha fortsatt dialog med Teheran. Han sa intressant nog också att skillnaden mellan Ahmadinejad och Moussavi kanske inte är så stor som många velat tro.

Det dummaste man kan göra inom utrikespolitiken är att glömma bort vad det var man skulle göra. I det här fallet är det tydligt att man från amerikansk sida inte har glömt det övegripande intresset att säkerställa att Iran skall ge upp sina kärnvapenambitioner. Teheran noterar den amerikanska återhållsamheten och ser att det verkligen har skett en förändring i den förda amerikanska politiken. Det har också gjort det lättare för ayatolla Khamenei att ge Väktarrådet i uppdrag att utreda det ifrågasatta valresultatet, vilket måste ses som en eftergift till oppositionen. Kanske kan de diplomatiska förhandlingarna om Irans kärnvapenprogram på sikt ta ett steg framåt även om landet fortfarande har Ahmadinejad som ledare. Att Iran skulle ge upp sin rätt att anrika uran är nog rätt osannolikt oavsett om Ahmadinejad eller Moussavi är landets ledare, men att förhindra att nationen skulle skaffa kärnvapen kanske fortfarande är möjligt.

Senator John McCain (R) har fällt synnerligen kritiska uttalanden om Irans regim efter presidentvalet och har riktat skarp kritik mot Obama för att han inte farit ut mot den iranska regimen. Obama bemöter kritiken med lugn och får stöd av den republikanske senatorn Richard G. Lugar. Det är mycket som står på spel om man trampar fel i ett kritiskt läge genom att för snabbt ge sig ut med kritiska uttalanden. I dagens mediavärld kan sådana uttalanden få enorm spridning på nolltid och vålla stor skada. Det misstaget tänker inte Obama begå. Han har en strategisk vision av vart han vill komma i relationen med Iran. Han har samtidigt upptäckt hur otroligt svårt det är. Kanske långt svårare än han från början trodde. I det läget drar han förmodligen slutsatsen att misstag får man begå, men inte fel misstag.

Från palestinsk sida har man inte velat erkänna Israel som en stat för det judiska folket eftersom man befarat att detta skulle betyda att man gav upp rätten för miljontals palesinska flyktingar att återvända till Israel, man befarar också att det skulle kunna leda till att den arabiska minoriteten i Israel skulle diskrimineras. Från palestinsk sida har man i tidigare fredsförhandlingar accepterat kraven på en demilitariserad palestinsk stat, men nu varnar man för konsekvenserna av att vara beroende av Israel för sin säkerhet. Vad gäller bosättningarna var Netanyahu tydlig med att man kan fortsätta bygga inom befintliga bosättningar. Det bor idag 300 000 israeler på Västbanken och 180 000 i östra Jerusalem.

Netanhayhus tal var förvisso ett steg framåt om man betänker att han tidigare motsatt sig en tvåstatslösning, men i övrigt kan man inte se att mycket av det han sa skulle underlätta för den fortsatta fredsprocessen. Det är dock tydligt att Netanyahu är utsatt för betydande press från den amerikanska administrationen samt att han insett att det inte var politiskt hållbart att motsätta sig en tvåstatslösning. Egentligen skulle man kunna säga att Netanyahus tal mer handlade om Israels relation till USA än något annat. Och i USA välkomnade man Netanyahus tal som ett betydande steg framåt. Låt oss hoppas att det verkligen är så. Israeler brukar ofta beskriva pessimisten som den som säger att det inte kan bli värre och optimisten som den som säger: ”Jo, det kan det”. Det man kan konstatera är att om inte saker blir bättre inom en snar framtid så är nog risken att situationen kan väsentligt försämras. Här vilar ett betydande ansvar på israeler och palestinier, men också på det internationella samfundet.

Missilförsvarsfrågan har länge varit en nagel i ögat på Ryssland och planerna på att installera interceptorer i Polen och radarstation i Tjeckien har väckt starka reaktioner under en längre tid. I veckan hände emellertid något intressant. I ett senatsförhör gick den amerikanske försvarsministern Robert Gates så långt att han sa att en möjlighet vore att man upprättade en gemensam facilitet i Ryssland. Utspelet väckte knappast några reaktioner i USA, men blev förstasides stoff i Ryssland.

I december i år löper START-avtalet ut. Diskussionerna om vad som skall följa diskuterades mellan Obama och Medvedev när dessa träffades i samband med G-20-mötet i London och följs nu upp vid toppmötet i juli. Varken USA eller Ryssland vill att START-avtalet lever vidare i nuvarande form. I sitt tal i Prag i april sa Obama att han ville nå fram till ett avtal som var juridiskt bindande samt tillräckligt långtgående för att minska antalet kärnvapen. Det kommer att bli intressant att följa turerna i denna fråga inför Obama och Medvedevs möte i juli.

Det märks också i andra sammanhang att de europeiska frågorna inte står så högt i kurs som vi européer gärna skulle vilja. Vid universiteten är det svårt att få amerikanska studenter att studera europafrågor. Vid Harvard ser man tydligt att kurser om Europafrågor lockar få amerikanska studenter.

Överlag är kunskapen om EU mycket låg I USA. I en gallupundersökning som nyligen genomfördes var det endast 7 procent av amerikanerna som visste att EU har världens största ekonomi. Majoriteten av de amerikaner som tillfrågats trodde det var Kina. Hade man frågat om Tyskland hade nog svaret blivit annorlunda. Slutsatsen måste ändå vara att EU inte lyckats vidare bra med att marknadsföra sig i USA.

Idag finns det fyra huvudaktörer på kärnbränslemarknaden varav en i Ryssland, en i Frankrike, en i USA och ett tysk-brittiskt-holländskt konsortium. Dessa kan endast sälja till länder om affären godkänts av deras respektive regeringar. En kärnbränselbank torde vara så begränsad i omfattning att dessa aktörer inte skulle påverkas i någon större utsträckning.

Iran har tidigare endast kunna köpa kärnbränsle från Ryssland. USA motsatte sig dock kraftigt den ryska försäljningen. Från iransk sida fann man det alltför osäkert att vara beroende av den internationella marknaden och valde därför att förlita sig på egen urananrikning. Detta hade man också rätt till enligt Icke-spridningsfördraget (NPT) så länge som det handlade om anrikning för fredliga ändamål. Braslien och Sydafrika är två andra länder som också har valt att anrika uran för att kunna säkerställa att man inte står utan kärnbränsle. Problemet med Iran var att man inte agerade på ett förtroendeingivande sätt i förhållande till IAEA och misstankarna växte om att Iran egentligen ägnade sig åt att utveckla kärnvapen.

Den amerikanske presidenten Barack Obama tog upp förslaget om en internationell kärnbränslebank i det tal som han höll i Prag i april. Från amerikansk sida är det främst Iran man har i tankarna när man talar om fördelarna med en sådan reserv. Den senaste rapporten från IAEA pekar på att antalet centrifuger för anrikning av uran har ökat kraftigt i Iran, vilket gör det svårare för IAEA att följa utvecklingen av vad som kan vara ett kärnvapenprogram. I Obamas tal i Kairo framhöll han att alla länder har rätt att utveckla kärnkraft för fredliga ändamål, men varnade för konsekvenserna av iranska kärnvapenambitioner.