Det är intressant att notera disciplinen inom den amerikanska administrationen vad gäller kommentarer till det amerikanska presidentvalet. Hittills har man har varit mycket försiktig för att inte skapa onödiga spänningar. President Obama har förklarat att det vore direkt kontraproduktivt att framstå som om man blandade sig i inte minst mot bakgrund av de iransk-amerikanska relationernas historia. Iran och USA har som bekant inte haft diplomatiska relationer på 30 år.
Hur Iran väljer sina ledare är ytterst en fråga för det iranska folket, konstaterade Obama i en intervju. Han är vidare noggrann med att den nuvarande administrationen inte har regimförändring i Iran på sin agenda. Obama har förvisso uttryckt oro över våldsinslag efter presidentvalet, men har också betonat att han vill ha fortsatt dialog med Teheran. Han sa intressant nog också att skillnaden mellan Ahmadinejad och Moussavi kanske inte är så stor som många velat tro.
Det dummaste man kan göra inom utrikespolitiken är att glömma bort vad det var man skulle göra. I det här fallet är det tydligt att man från amerikansk sida inte har glömt det övegripande intresset att säkerställa att Iran skall ge upp sina kärnvapenambitioner. Teheran noterar den amerikanska återhållsamheten och ser att det verkligen har skett en förändring i den förda amerikanska politiken. Det har också gjort det lättare för ayatolla Khamenei att ge Väktarrådet i uppdrag att utreda det ifrågasatta valresultatet, vilket måste ses som en eftergift till oppositionen. Kanske kan de diplomatiska förhandlingarna om Irans kärnvapenprogram på sikt ta ett steg framåt även om landet fortfarande har Ahmadinejad som ledare. Att Iran skulle ge upp sin rätt att anrika uran är nog rätt osannolikt oavsett om Ahmadinejad eller Moussavi är landets ledare, men att förhindra att nationen skulle skaffa kärnvapen kanske fortfarande är möjligt.
Senator John McCain (R) har fällt synnerligen kritiska uttalanden om Irans regim efter presidentvalet och har riktat skarp kritik mot Obama för att han inte farit ut mot den iranska regimen. Obama bemöter kritiken med lugn och får stöd av den republikanske senatorn Richard G. Lugar. Det är mycket som står på spel om man trampar fel i ett kritiskt läge genom att för snabbt ge sig ut med kritiska uttalanden. I dagens mediavärld kan sådana uttalanden få enorm spridning på nolltid och vålla stor skada. Det misstaget tänker inte Obama begå. Han har en strategisk vision av vart han vill komma i relationen med Iran. Han har samtidigt upptäckt hur otroligt svårt det är. Kanske långt svårare än han från början trodde. I det läget drar han förmodligen slutsatsen att misstag får man begå, men inte fel misstag.
