I det linjetal som premiärminister Netanyahu höll igår gav han för första gången sitt stöd för en tvåstatslösning. Villkoret var att en framtida palestinsk stat inte skulle tillåtas ha en egen armé. Han krävde också att en palestinsk stat måste erkänna Israel som en judisk stat. Om dessa två premisser var uppfyllda skulle Israel kunna tänka sig att ingå en fredsöverenskommelse med palestinierna. För palestinierna var Netanyahus tal svårsmält på flera punkter. Det gällde Jerusalems status, palestinska flyktingars möjlighet att återvända till Israel, bosättningarna samt att en palestinsk stat inte skulle tillåtas ha en egen armé.
Från palestinsk sida har man inte velat erkänna Israel som en stat för det judiska folket eftersom man befarat att detta skulle betyda att man gav upp rätten för miljontals palesinska flyktingar att återvända till Israel, man befarar också att det skulle kunna leda till att den arabiska minoriteten i Israel skulle diskrimineras. Från palestinsk sida har man i tidigare fredsförhandlingar accepterat kraven på en demilitariserad palestinsk stat, men nu varnar man för konsekvenserna av att vara beroende av Israel för sin säkerhet. Vad gäller bosättningarna var Netanyahu tydlig med att man kan fortsätta bygga inom befintliga bosättningar. Det bor idag 300 000 israeler på Västbanken och 180 000 i östra Jerusalem.
Netanhayhus tal var förvisso ett steg framåt om man betänker att han tidigare motsatt sig en tvåstatslösning, men i övrigt kan man inte se att mycket av det han sa skulle underlätta för den fortsatta fredsprocessen. Det är dock tydligt att Netanyahu är utsatt för betydande press från den amerikanska administrationen samt att han insett att det inte var politiskt hållbart att motsätta sig en tvåstatslösning. Egentligen skulle man kunna säga att Netanyahus tal mer handlade om Israels relation till USA än något annat. Och i USA välkomnade man Netanyahus tal som ett betydande steg framåt. Låt oss hoppas att det verkligen är så. Israeler brukar ofta beskriva pessimisten som den som säger att det inte kan bli värre och optimisten som den som säger: ”Jo, det kan det”. Det man kan konstatera är att om inte saker blir bättre inom en snar framtid så är nog risken att situationen kan väsentligt försämras. Här vilar ett betydande ansvar på israeler och palestinier, men också på det internationella samfundet.
