Europe’s World – G20 in Charge of Global Economic Recovery

I artikeln för Europe’s World skriver jag om varför G20 kommit att få en central roll under det senaste året. Från att tidigare ha varit ett forum för finansministrar och centralbankschefer har G20 under det senaste året blivit ett etablerat forum för politiska ledare. Under loppet av tio månader har det hållits tre toppmöten (Washington, London och Pittsburgh) där den finansiella och ekonomiska krisen stått i centrum, men även klimatfrågan. G20 bekräftar tydligt den förskjutning från Europa till Asien som vi ser vad gäller den ekonomiska tyngdpunkten i världen.

http://www.europesworld.org/NewEnglish/Home_old/CommunityPosts/tabid/809/PostID/795/G20inchargeofglobaleconomicrecovery.aspx

Trender i transatlantiska relationerna

German Marshall Fund har tillsammans med ett antal andra stiftelser nyligen utkommit med rapporten Transatlantic Trends. Rapporten ger en intressant bild av tillståndet i de transatlantiska relationerna. Sedan President Barack Obama blev president har det skett en markant förändring av den europeiska synen på amerikansk utrikespolitik. Obama är betydligt mer populär i Europa än i USA och hans popularitet i Tyskland, Italien och Holland kan närmast liknas vid en rockstjärnas. I Tyskland säger 92 procent av befolkningen att man har stort förtroende för Obama, vilket kan jämföras med 12 procent för företrädaren Bush. I Central- och Östeuropa är Obama inte lika populär, men stödet ligger fortfarande över 55 procent i länder som Polen och Rumänien. Båda dessa länder hade tidigare det största folkliga stödet för Bush (44 procent). Närmare 77 procent av tillfrågade i EU och Turkiet svarade att de såg positivt på Obamas utrikespolitik. Under Bush sista år var motsvarande siffra 19 procent.

Andra intressanta fakta är att en majoritet av befolkningen i EU-länderna och i Turkiet vill minska eller helt dra tillbaka utländsk trupp i Afghanistan. Rapporten visar att européer (84 procent) är betydligt mer oroade över klimatförändringarna än amerikaner (65 procent). En majoritet av européerna vill undvika en militär lösning på konflikten med Iran, medan 47 procent av den amerikanska befolkningen vill behålla den militära optionen. Fler amerikaner (74 procent) anser sig ha påverkats av den ekonomiska krisen än européer (55 procent).

Fortfarande återstår att se om Obamaadministrationen kan leva upp till de europeiska förväntningarna på ett post-Bush USA. Rapporten Transatlantic Trends är en påminnelse om att en presidents popularitet inte i förlängningen kan överträffa den förda politiken. Fortfarande finns det transatlantiska spänningar kring Afghanistan, Iran och hur man skall hantera globala finansiella och ekonomiska frågor. Samtidigt konstateras att Obama har skapat goda förutsättningar för en nytändning i de transatlantiska relationerna.

En starkare roll för G20

G20 har blivit ett allt viktigare forum för världens ledare. Från att ursprungligen ha varit ett forum för finansministrar och centralbankschefer har nu gruppen kommit att bli en centralt forum för politiska ledare att diskutera den finansiella krisen och klimatfrågan. Första gången stats- och regeringschefer träffades i G20-formatet var i november 2008. I våras träffades man i London och snart är det dags för ytterligare ett möte i Pittsburgh. Detta betyder att G20 haft tre toppmöten inom loppet av tio månader.

Vad är det då som gjort att gruppen fått en allt viktigare ställning? En förklaring är att G20 är ett informellt forum där de länder som sitter i gruppen står för 90 procent av världsekonomin, 2/3 av världens befolkning, 80 av världshandeln och 80 procent av växthusgasutsläppen. Det handlar om: Argentina Australien, Brasilien, Frankrike, Indien, Indonesien, Italien, Japan, Kanada, Kina, Mexiko, Ryssland, Saudiarabien, Storbritannien, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet, Tyskland, USA och EU. En annan viktig förklaring är självklart vikten USA fäster vid gruppen och att britterna effektivt hanterat sitt ordförandeskap i gruppen. G20s ökade roll belyser också vikten av att andra internationella organisationer behöver reformeras.

I en globaliserad och föränderlig värld måste utmaningar mötas gemensamt och på ett effektivt sätt. Det viktiga är att etablerade institutioner och nya grupperingar kan agera på ett sätt som är ömsesidigt förstärkande. Om G20 skulle kunna underlätta för det internationella samfundet att nå fram till en klimatuppgörelse i Köpenhamn vore detta utmärkt. Detta förutsätter att framsteg kan göras i finansieringsfrågan vid toppmötet i Pittsburgh.

Obama skärper tonen mot Iran

Idag valde president Barack Obama att skärpa tonen mot Iran (se uttalandet nedan som hämtats från Vita husets hemsida). Obama har fram tills nu försökt att inta en försiktig linje, men det blev ohållbart att inte kritisera den iranska regeringens agerande efter den senaste tidens våldsanvändning mot fredliga demonstranter. Frågan är nu vilken effekt den amerikanske presidentens uttalande får i Iran.

Today, President Obama made the following statement concerning Iran:

The Iranian government must understand that the world is watching. We mourn each and every innocent life that is lost. We call on the Iranian government to stop all violent and unjust actions against its own people. The universal rights to assembly and free speech must be respected, and the United States stands with all who seek to exercise those rights.

As I said in Cairo, suppressing ideas never succeeds in making them go away. The Iranian people will ultimately judge the actions of their own government. If the Iranian government seeks the respect of the international community, it must respect the dignity of its own people and govern through consent, not coercion.

Martin Luther King once said – “The arc of the moral universe is long, but it bends toward justice.” I believe that. The international community believes that. And right now, we are bearing witness to the Iranian peoples’ belief in that truth, and we will continue to bear witness.

The President also addressed the situation with Iran in an interview yesterday with CBS’s Harry Smith(video available on CBS’s website).

Nordkorea hotar med militära aktioner

I veckan besökte Sydkoreas president Lee Myung-bak Washington för samtal med president Barack Obama. Den sydkoreanske presidenten har intagit en hårdare attityd till Nordkorea än sin företrädare. Den säkerhetsresolution som FN nyligen antog enhälligt, skärpte vapenembargot mot landet och auktoriserade länder att inspektera lastfartyg samt flygplan som misstänks transportera nordkoreanska vapen eller kärnvapenteknologi. Nordkorea ålades dessutom finansiella restriktioner för att minska landets möjligheter att finansiera kärnvapenprogrammet. Nordkorea fortsätter trots detta att tala om hur man fortsätter att utveckla sitt kärnvapenprogram och hotar med militära aktioner om landet ytterligare isoleras.

Den viktiga frågan just nu är hur man kan förhindra Nordkorea från att producera fler kärnvapen. Så länge landet hade ett eller två kärnvapen var sannolikheten inte lika stor att de skulle komma att användas, men när landet utvecklar fler så är risken betydligt större. Dessutom behöver Nordkorea ekonomiska medel och det torde inte vara främmande för landet att försöka sälja kärnvapenteknologi vidare till mindre nogräknade länder. Det har tidigare uppdagats att Nordkorea sålt missiler till Iran och att man bistått Syrien med teknologi för en kärnkraftsreaktor. Den syriska reaktorn bombades av israelerna år 2007.

Det finns egentligen bara ett land som har reellt inflytande över Nordkorea och det är Kina. Utan mat och bränsleleveranser från Kina kan inte Nordkorea överleva. I ett läge där Nordkorea fortsätter att hota med militära aktioner så kommer Kinas inställning att behöva skärpas ytterligare. För Kinas del är det mycket som står på spel. Uppfattas Nordkorea som alltför hotfullt så kommer säkerligen Japan och Sydkorea att känna ett behov att skaffa egna kärnvapenprogram. I Japan finns redan tekniken att kunna tillverka ett kärnvapen inom loppet av sex månader. Om Japan och Sydkorea har kärnvapen är kärnvapenkapprustningen igång i Östasien och andra länder kan dras med. En sådan utveckling ligger definitivt inte i Kinas intresse.

Iranska presidentvalet – försiktig amerikansk linje

Det är intressant att notera disciplinen inom den amerikanska administrationen vad gäller kommentarer till det amerikanska presidentvalet. Hittills har man har varit mycket försiktig för att inte skapa onödiga spänningar. President Obama har förklarat att det vore direkt kontraproduktivt att framstå som om man blandade sig i inte minst mot bakgrund av de iransk-amerikanska relationernas historia. Iran och USA har som bekant inte haft diplomatiska relationer på 30 år.

Hur Iran väljer sina ledare är ytterst en fråga för det iranska folket, konstaterade Obama i en intervju. Han är vidare noggrann med att den nuvarande administrationen inte har regimförändring i Iran på sin agenda. Obama har förvisso uttryckt oro över våldsinslag efter presidentvalet, men har också betonat att han vill ha fortsatt dialog med Teheran. Han sa intressant nog också att skillnaden mellan Ahmadinejad och Moussavi kanske inte är så stor som många velat tro.

Det dummaste man kan göra inom utrikespolitiken är att glömma bort vad det var man skulle göra. I det här fallet är det tydligt att man från amerikansk sida inte har glömt det övegripande intresset att säkerställa att Iran skall ge upp sina kärnvapenambitioner. Teheran noterar den amerikanska återhållsamheten och ser att det verkligen har skett en förändring i den förda amerikanska politiken. Det har också gjort det lättare för ayatolla Khamenei att ge Väktarrådet i uppdrag att utreda det ifrågasatta valresultatet, vilket måste ses som en eftergift till oppositionen. Kanske kan de diplomatiska förhandlingarna om Irans kärnvapenprogram på sikt ta ett steg framåt även om landet fortfarande har Ahmadinejad som ledare. Att Iran skulle ge upp sin rätt att anrika uran är nog rätt osannolikt oavsett om Ahmadinejad eller Moussavi är landets ledare, men att förhindra att nationen skulle skaffa kärnvapen kanske fortfarande är möjligt.

Senator John McCain (R) har fällt synnerligen kritiska uttalanden om Irans regim efter presidentvalet och har riktat skarp kritik mot Obama för att han inte farit ut mot den iranska regimen. Obama bemöter kritiken med lugn och får stöd av den republikanske senatorn Richard G. Lugar. Det är mycket som står på spel om man trampar fel i ett kritiskt läge genom att för snabbt ge sig ut med kritiska uttalanden. I dagens mediavärld kan sådana uttalanden få enorm spridning på nolltid och vålla stor skada. Det misstaget tänker inte Obama begå. Han har en strategisk vision av vart han vill komma i relationen med Iran. Han har samtidigt upptäckt hur otroligt svårt det är. Kanske långt svårare än han från början trodde. I det läget drar han förmodligen slutsatsen att misstag får man begå, men inte fel misstag.

Netanyahu accepterar tvåstatslösning

I det linjetal som premiärminister Netanyahu höll igår gav han för första gången sitt stöd för en tvåstatslösning. Villkoret var att en framtida palestinsk stat inte skulle tillåtas ha en egen armé. Han krävde också att en palestinsk stat måste erkänna Israel som en judisk stat. Om dessa två premisser var uppfyllda skulle Israel kunna tänka sig att ingå en fredsöverenskommelse med palestinierna. För palestinierna var Netanyahus tal svårsmält på flera punkter. Det gällde Jerusalems status, palestinska flyktingars möjlighet att återvända till Israel, bosättningarna samt att en palestinsk stat inte skulle tillåtas ha en egen armé.

Från palestinsk sida har man inte velat erkänna Israel som en stat för det judiska folket eftersom man befarat att detta skulle betyda att man gav upp rätten för miljontals palesinska flyktingar att återvända till Israel, man befarar också att det skulle kunna leda till att den arabiska minoriteten i Israel skulle diskrimineras. Från palestinsk sida har man i tidigare fredsförhandlingar accepterat kraven på en demilitariserad palestinsk stat, men nu varnar man för konsekvenserna av att vara beroende av Israel för sin säkerhet. Vad gäller bosättningarna var Netanyahu tydlig med att man kan fortsätta bygga inom befintliga bosättningar. Det bor idag 300 000 israeler på Västbanken och 180 000 i östra Jerusalem.

Netanhayhus tal var förvisso ett steg framåt om man betänker att han tidigare motsatt sig en tvåstatslösning, men i övrigt kan man inte se att mycket av det han sa skulle underlätta för den fortsatta fredsprocessen. Det är dock tydligt att Netanyahu är utsatt för betydande press från den amerikanska administrationen samt att han insett att det inte var politiskt hållbart att motsätta sig en tvåstatslösning. Egentligen skulle man kunna säga att Netanyahus tal mer handlade om Israels relation till USA än något annat. Och i USA välkomnade man Netanyahus tal som ett betydande steg framåt. Låt oss hoppas att det verkligen är så. Israeler brukar ofta beskriva pessimisten som den som säger att det inte kan bli värre och optimisten som den som säger: ”Jo, det kan det”. Det man kan konstatera är att om inte saker blir bättre inom en snar framtid så är nog risken att situationen kan väsentligt försämras. Här vilar ett betydande ansvar på israeler och palestinier, men också på det internationella samfundet.

Missilförsvarsfrågan tar en ny intressant vändning

I juli träffas USA:s president Barack Obama och Rysslands president Dmitri Medvedev. Iran och Nordkorea är aktuella frågor, men också de amerikanska planerna på att upprätta ett missilförsvar. Från amerikansk sida har man hela tiden hävdat att missilförsvaret inte är riktat mot Ryssland, utan handlar om att kunna stoppa iranska missiler på väg mot Europa och USA. I Ryssland har man inte låtit sig övertygas. Inom den amerikanska administrationen verkar man nu ha intrycket av att ryssarna trots allt visar ökad förståelse för det potentiella missilhotet från Iran. Slutsatsen blir därmed att ryssarna borde vara mer intresserade av att samarbeta kring ett missilförsvar.

Missilförsvarsfrågan har länge varit en nagel i ögat på Ryssland och planerna på att installera interceptorer i Polen och radarstation i Tjeckien har väckt starka reaktioner under en längre tid. I veckan hände emellertid något intressant. I ett senatsförhör gick den amerikanske försvarsministern Robert Gates så långt att han sa att en möjlighet vore att man upprättade en gemensam facilitet i Ryssland. Utspelet väckte knappast några reaktioner i USA, men blev förstasides stoff i Ryssland.

I december i år löper START-avtalet ut. Diskussionerna om vad som skall följa diskuterades mellan Obama och Medvedev när dessa träffades i samband med G-20-mötet i London och följs nu upp vid toppmötet i juli. Varken USA eller Ryssland vill att START-avtalet lever vidare i nuvarande form. I sitt tal i Prag i april sa Obama att han ville nå fram till ett avtal som var juridiskt bindande samt tillräckligt långtgående för att minska antalet kärnvapen. Det kommer att bli intressant att följa turerna i denna fråga inför Obama och Medvedevs möte i juli.

EU en väl bevarad hemlighet i USA

Det är inte så ofta som det skrivs om den Europeiska unionen i USA. När det skrivs artiklar är dessa ofta benägna att fokusera på problem snarare än framgångar inom EU. EU:s institutioner och beslutsprocesser är det få amerikanska journalister som orkar sätta sig in i och man väljer snarare att fokusera på konflikter mellan medlemsstater eller enskilda EU-länders relation till USA. I en längre artikel i New York Times häromdagen var huvudbudskapet att den ekonomiska krisen ställt Europa inför ett betydande prövning som man haft svårt att klara av just för att europeiska ledare fokuserar alltför mycket på inrikespolitiska frågor och inte klarar att enas kring hur man skall hantera krisen. Även om den ekonomiska krisen hade börjat i USA så hade Europa drabbats hårdare och man konstaterade att arbetslösheten inom EU, särskilt bland unga, är den högsta på 10 år. I artikeln hävdades att även de mest EU-vänliga nu börjar dra ned på sina ambitioner. I förra veckan skrev New York Times om “krisen” i USA:s relationer till Tyskland. Tidigare i år hade tidningen en helsida om den tjeckiske presidenten Václav Klaus som skulle “leda” EU.

Det märks också i andra sammanhang att de europeiska frågorna inte står så högt i kurs som vi européer gärna skulle vilja. Vid universiteten är det svårt att få amerikanska studenter att studera europafrågor. Vid Harvard ser man tydligt att kurser om Europafrågor lockar få amerikanska studenter.

Överlag är kunskapen om EU mycket låg I USA. I en gallupundersökning som nyligen genomfördes var det endast 7 procent av amerikanerna som visste att EU har världens största ekonomi. Majoriteten av de amerikaner som tillfrågats trodde det var Kina. Hade man frågat om Tyskland hade nog svaret blivit annorlunda. Slutsatsen måste ändå vara att EU inte lyckats vidare bra med att marknadsföra sig i USA.

Förslag om en internationell kärnbränslebank

Tankar på att upprätta en internationell kärnbränslebank har funnits en längre tid. Internationella atomenergiorganet IAEA:s generalsekreterare Mohamed ElBaradei tog bl.a. upp frågan i samband med att han tilldelades Nobels fredspris år 2005. Därefter har den drivits aktivt bl.a. inom det amerikanska Nuclear Threat Initiative (NTI). Genom att upprätta en internationell kärnbränslebank under IAEA:s ledning, skulle man säkerställa att länder som vill använda kärnenergi för fredliga ändamål har tillgång till kärnbränsle och därmed inte behöver ägna sig åt anrikning av uran. Det skulle därmed vara svårare för länder som Iran att använda kärnkraft som täckmantel för att utveckla kärnvapenprogram. Nästa steg lär vara att utveckla rambestämmelser för att kunna upprätta kärnbränslereserven. Enligt IAEA:s planer skulle reserven inledningsvis vara mycket begränsad i omfattning.

Idag finns det fyra huvudaktörer på kärnbränslemarknaden varav en i Ryssland, en i Frankrike, en i USA och ett tysk-brittiskt-holländskt konsortium. Dessa kan endast sälja till länder om affären godkänts av deras respektive regeringar. En kärnbränselbank torde vara så begränsad i omfattning att dessa aktörer inte skulle påverkas i någon större utsträckning.

Iran har tidigare endast kunna köpa kärnbränsle från Ryssland. USA motsatte sig dock kraftigt den ryska försäljningen. Från iransk sida fann man det alltför osäkert att vara beroende av den internationella marknaden och valde därför att förlita sig på egen urananrikning. Detta hade man också rätt till enligt Icke-spridningsfördraget (NPT) så länge som det handlade om anrikning för fredliga ändamål. Braslien och Sydafrika är två andra länder som också har valt att anrika uran för att kunna säkerställa att man inte står utan kärnbränsle. Problemet med Iran var att man inte agerade på ett förtroendeingivande sätt i förhållande till IAEA och misstankarna växte om att Iran egentligen ägnade sig åt att utveckla kärnvapen.

Den amerikanske presidenten Barack Obama tog upp förslaget om en internationell kärnbränslebank i det tal som han höll i Prag i april. Från amerikansk sida är det främst Iran man har i tankarna när man talar om fördelarna med en sådan reserv. Den senaste rapporten från IAEA pekar på att antalet centrifuger för anrikning av uran har ökat kraftigt i Iran, vilket gör det svårare för IAEA att följa utvecklingen av vad som kan vara ett kärnvapenprogram. I Obamas tal i Kairo framhöll han att alla länder har rätt att utveckla kärnkraft för fredliga ändamål, men varnade för konsekvenserna av iranska kärnvapenambitioner.